Klockan är en aning för mycket för att fortfarande vara vaken, men vad gör det. Jag börjar ju bli van nu, minns inte sist jag sov som en gud under en hel natt. Har supersvårt att koppla av, & känner mig ofokuserad på precis allt. Inte blir det bättre av att sura i ensamhet, det vet jag, men när hjärtat inte längre vill vara hemma hos mig, få mig sådär lugn,trygg & glad som han en gång brukade, ja då blir det lite rörigt i min värld.

Tar ett djupt andetag & försöker tänka lite på morgondagen. Inget jobb står på schemat, men jag måste upp i tid för att hinna piffa till pappsens presenter. Jag skall nämligen ut på landet & fira farsdag lite i efterskott, myspys! saknar dem alla.

Kram på er!