Har precis plattsat mig under täcket, & som vanligt utan honom. Tur jag har mina små kissebebisar & kotteliten hos mig, utan dem vore jag nog ensmast i världen. Ser inte fram emot morgondagen för då skall jag nämligen jobba på tuna park, vilket för mig är bland det absolut värsta som finns! Saken blir ju heller inte så mycket bättre av att jag måste ta mig dit med buss, & att åka buss tillhör minsann hat-kategorin på min livslånga lista det också!

Nog med gnäll, nu behöver jag sova lite om jag skall orka med den där bussjäveln imorgon! ( har det för övrigt jävligt rörigt bland hormonerna just nu, jag kan grina i fem minuter & sedan vara flyförbannad. 3 sekunder efteråt är allt som vanligt igen? )

Jag accepterar det, men enbart eftersom jag vet att den lilla diamanten är värd det. Hoppas det går över snart..

Den här boken har några månader till att fylla, tänk vad stolt man måste känna sig när man sedan kan bläddra tillbaka & se vad vi gått igenom..