Idag har jag för första gången känt negativa "vibbar" av bebiskulan. Psykiskt mår jag bäst i hela världen när hon rör sig så intensivt som hon gör, jag kan sitta i flera timmar & bara titta på magen när armar & ben buktar ut åt alla håll & kanter.

Men bortsett från den lyckan så gör det ont, ont när jag stått upp på jobbet några timmar, har för högt tempo eller skall böja mig ned. Jag når inte ens marken med händerna längre & att bara få på sig strumporna varje morgon tar tre gånger så lång tid. Jag har lätt att få upp flåset & när väl det sker så får jag håll. Sammandragningarna gör inte ont, men det är obehagligt & jag ogillar att få det, särskillt på arbetstid. Jag har förstått att det är normalt att smärta och/eller obehag uppstår när jag böjer & vrider mig på vissa sätt, det börjar ju som sagt bli rätt trångt där inne för sessan. De trycker nog på rätt duktigt, med tanke på att smärtan jag själv känner når enda upp till revbenen..

Det är tungt nu, & jag biter igen alla klagomål. Allt är du värd, min lilla skatt. 7 veckor +- att kämpa, jag ska nog visa dig vilken stålmorsa du verkligen har! ;-)

Bilden visar exakta 33 veckor.