Nu är det bara 7 veckor kvar +-, jag vet inte om det är inför förlossningen eller för framtiden som jag känner mig så oerhört berörd & känslomässigt sönder riven. Jag gråter flera gånger om dagen & har svårt att sova om nätterna. Nog för att jag redan är lyckligast i världen & vill att dagarna ska gå fort nu, men vad är det egentligen som kommer att hända? Jag läser, ser & hör så mycket..

För att inte tala om vilken god tänkare jag är, har så lätt att snöa in mig på något och raka motsatsen till att sedan släppa det. Det har både sina för och nackdelar, just nu mest nackdelar faktiskt. Jag borde bara vänta & se, ta det som de kommer- precis som jag från allra första början planerat.

Vecka 33, prinsessan ska nu enligt min påläsning vara omkring 45 cm & väga omkring 2 kg. Förutom att gråta kan hon nu göra allt som en nyfödd 40 veckors plutt kan göra utanför magen. Det börjar bli riktigt trångt där inne & hon sover väldigt mycket under den här perioden. När hon väl är vaken så använder hon alla sina sinnen, allt hon lyssnar & känner sig till lär hon sig av. Till största sannolikhet har hon fixerat sig nu, med andra ord har hon lagt sig i förlossningspossition.

Om prinsessan skulle födas denna vecka är förmodligen hennes lungor tillräckligt starka att fungera utan hjälp, men vård kan behövas. När pluttis ligger vaken i min mage är hennes ögon öppna, just nu är dem blå precis som hos andra bebisar. Färgen på ögonen ändras inte förän några veckor efter förlossningen, då de måste utsättas för ljus.

Livmodern min är ca 500 gånger större än vad den var innan jag blev gravid, hir många kilo jag har gått upp exakt är oklart. Ska se närmre på det under torsdag, då nästa BM besök väntas..