Det börjar att närma sig fyra veckor kvar till beräknat födelsedatum & känslan jag bär på inför det är så gott som omöjlig att beskriva för er. Jag känner mig väl förberedd & har nog aldrig tidigare i mitt liv längtat efter något såhär mycket. Bortsett från alla timmar den 24 december varje år då. Julafton har nämligen alltid vart den bästa & mest efterlängtade dagen på hela året, så har jag tyckt sedan jag var minipytteliten själv. Minns att jag började räkna ner dagarna redan i augusti!

Åter till kalaskulan, dvs bebismagen. Den här veckan (36) ska min livmoder, enligt "påläsning" stå som högst, dvs att känslan av alla organ känns ihoptryckta nästan till bristningsgränsen. Vilket stämmer mycket väl! Prinsessan har blivit lugnare där inne & gör inte lika mycket liv som för bara någon vecka sedan. Dock känns sparkar & slag mycket hårdare och intensivare nu. Ibland är det nästan lite obehagligt. Jag har fattat kontakt med henne vid ett flertal tillfällen & vet vart hennes hand ligger någonstans, eller om det är foten ( inte så säker ). När jag lägger min egen hand på magen, mot hennes, rycker hon ofta bort den, men ger sig snabbt tillbaka igen. Första gången grät jag en skvätt när jag märkte att hon reagerade, det är en stor känsla att bemöta något inne i sin egen kropp som man snart skall sätta till jorden. Snart får jag känna hennes hand utan en mage i mellan! Jag vågar redan avslöja att jag älskar den här människan något så enormt, hur är då det möjligt? Jag behöver inte fundera kring det egentligen eftersom jag inte kan bli säkrare med dom orden sagda. Men själva utvecklingen av den här relationen till MIN dotter är så fascinerande att jag själv står och gapar med öppen mun. Aldrig tidigare hade jag kunde ana att livet kunde bjuda på så sagolika stunder, känslor & dagar.

Vi längtar efter vår lilltjej nu! Mycket, väldigt mycket..