2012-04-20
  16:49:56

Min förlossning.

Fredagen den 30 mars, strax före tio på morgonen vaknar jag av att Kendra ( min katt ) stökar omkring ute i hallgarderoberna. Jag avskyr när hon håller på så, alla kläder ligger alltid huller om buller efteråt och är alldeles fulla av katthår. Jag vet inte hur många gånger jag “rollar” mina kläder per dag, men svaret skulle garanterat förvåna er.

Jag sätter mig upp i sängen och vrålar ursinnigt åt henne att lägga av, givetvis struntar hon i det och fortsätter precis som om ingenting har hänt, med mitt halvkassa morgonhumör börjar det genast att krypa i hela kroppen på mig, jag flyger upp alldeles nyvaken och möter det kalla golvet med mina fötter som är så gott som bortdomnade. Der var samma visa varje morgon, eftersom att jag samlat på mig närmare 30 extrakilon under hela graviditeten hörde de där vätskefyllda fötterna liksom till. Det var visserligen något jag hade vant mig vid, men inte blev det behagligare för det.

Tänka sig att just det där ögonblicket, bara sekunder efter att jag snuddat golvet skulle vara en början på ett helt nytt liv. Då menar jag verkligen bokstavligen talat.

Vattnet gick och hela jag frös till is i några sekunder innan jag verkligen förstod vad som hade hänt, hjärtat låg uppe i halsgropen och pulsen kändes enda nere vid tårna. Jag minns hur jag mötte min egen blick i sovrumsspeglarna och tog ett djupt andetag innan jag lugnt började att gå mot köket. På kylskåpet hade jag fäst numret till förlossningen så det skulle vara lättåtkomligt ifall det skulle ske oväntat, precis som det just gjorde.

Vattnet fortsatte att sippra längs mina ben och jag kände det säkert gå ( skölja ur mig ) åtta gånger under tiden jag samtalade med barnmorskan i telefonen. Det första hon frågade efter att jag med klen röst berättat vad som hänt var om jag kände några värkar. Det blev tyst i telefonen, länge. Jag var tvungen att anstränga mig för att känna efter, paniken hade ännu inte lagt sig. Nej, inga värkar. Efter det svaret lugnade jag ner mig ganska så kvickt. Timmen senare fick vi tid för undersökning.

Lika knasigt som det låter, hoppade jag snabbt in i duschen MED min telefon i handen och ringde mamma för att berätta vad som hade hänt. Jag var relativt lugn vid det laget men så pass uppspelt att jag inte minns såhär i efterhand vad som sades mer än att hon upprepade ordet “va?” säkert tio gånger.

Jag ringde även min kusin och slängde iväg ett sms till min barndomsvän innan jag kom på tanken att ringa till Tobiaz ( det är en historia för sig ).

Fredagen den 30 mars klockan 09.35 på morgonen gick vattnet, klockan 11.00 hade vi fått tid på förlossningen. De konstaterade då att jag var mellan 3 och 4 centimeter öppen, det var alltså 6 cm kvar tills jag skulle få föda. Ingen visste hur länge det skulle ta, eftersom värkarna ännu inte hade startat. Det kunde dröja allt ifrån en timme upp till två dagar! Vi blev hemskickade.

Det var vid 22- tiden samma kväll som magen började att knyta sig på mig, jag insåg då vad riktiga förvärkar var. De blev allt tätare och jag valde att ringa till förlossningen vid 01 för att rådfråga när det var dags att åka in, deras svar var “ när du har så ont att du inte vet vad du heter “.

Jag låg kvar i sängen och svettades med värkarna tills klockan var strax före 06 på morgonen, jag hade då legat och tagit tid mellan varje värk vilket resulterade fem minuter. Det var dags, dags att åka in igen.

Den här gången väl framme på förlossningen blev jag inskriven, Tobiaz och jag fick ett rum där förlossningen så småningom skulle ske. Känslomässigt var jag både förväntansfull och livrädd. Rummet var kallt och sterilt, jag gillade det inte alls. Sängen var hård och jag fick ligga på både papper och plast, ingen hästens med andra ord. Just då brydde jag mig inte så mycket, ingen av oss hade ju en susning om att det skulle bli så långdraget som det faktiskt blev.

Tiden mellan den här stunden och själva förlossningen var inte särskilt händelserik, vi blev bland annat hemskickade IGEN några timmar för att jag själv skulle få bearbeta igång värkarna igen, som spårlöst försvann efter inskrivningen.

Som sagt, spårlöst försvunna värkar. Söndagen den 1a april klockan 09.30 gick det inte att dra ut på det längre, jag fick bli igångsatt med dropp i armen. Först fick jag en hel påse med antibiotika som skulle rena kroppen från alla bakterier och se till så inga infektioner kunde uppstå, sedan var det dags.

Minnena är lite luddiga härifrån, men efter tre timmar med den där hemska slangen i armen var det äntligen ( tro det eller ej ) dags. Smärtan sköljde över hela mig och jag minns att jag gapade till Tobiaz att hämta hjälp. Det var här någonstans som jag tappade kontrollen helt, jag skrek av smärta. Lustgasen knäpptes på & blev snabbt min bästa vän. Efter det blev det svart för ögonen på mig en stund.

Känslan av ett hårt knytnävsslag i underlivet fick mig att vakna till, det rann vätska ur hela mig och jag förstod att det var dags. Mina ben skakade och jag vet inte om jag grinade eller om jag ylade, eller vad nu gjorde. Nadja ( barnmorskan ) satt på vänster sida om mig och torkade med något fuktigt i mitt ansikte, antagligen en handduk. Jag hade svårt att fokusera då jag kände trycket nedtill hela tiden. Jag ville krysta, gud vad jag ville krysta!

Jag lyckades att pricka in både tid och datum då flera andra kvinnor förlöstes samtidigt, så läkaren sprang från rum till rum. Det låter lika galet som det var kan jag tala om! Där fick jag ligga, ligga och vänta på att läkaren skulle komma in till just mitt rum och be mig krysta ut henne, min lilla stjärna.

Som sagt, jag var hysterisk och hade panik, det gjorde ju så ont. Tobiaz skickade jag ut ur rummet tills allt var över- nästan över. Lite ångest må jag erkänna att jag har över att jag agerade just på det sättet såhär i efterhand. Men gjort är gjort och förlossningen gick ju så bra. Precis när lilla Minéa lagts upp på mitt bröst och moderkakan skulle krystas ut så fick Tobiaz komma in igen och klippa navelsträngen.

Ungefär 15 minuter tog det att krysta ut henne, vilket är snabbt gjort. Tiden uppskattades dock i min värld till hundra gånger längre. Det där med att försöka beskriva hur det känns att föda tror jag är fullkomligt omöjligt, man förstår inte graden av smärta fören man ligger där själv.

Men en sak är säker, det är väl värt det! Känslan i kroppen första gången man får se sitt barn är enorm, själv blev jag alldeles varm av kärlek och glädjetårarna har aldrig smekt min kind så vackert.

En dröm som blivit sann, jag är världens stoltaste mamma till världens vackraste dotter.
Jag älskar dig Minéa.




Lustgasen var min bästa vän.


Här är min älskade stjärna ca. 60 sekunder gammal!


Personalen överraskade med fint fika efter förlossningen.


Här är lilla Minéa bara några timmar gammal. Bilden är tagen efter att vi lämnat förlossningsrummet och fått åka rullstol upp till BB.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback