Ännu en dag på soffan med lillan, ingenting att gnälla över direkt- men solen utomhus får mitt samvete att sjunka låångt ned till botten. Det kryper i kroppen på mig samtidigt som jag inte orkar lyfta ett finger för att göra något åt saken. En promenad skulle göra enormt mycket, men hur gör man när det enda hon vill är att skrika så fort man petar på henne? Okej, det kanske var lite att ta i- men hon verkar fortfarande inte ha en helt fungerande mage & jag vill inte att hon ska känna att det är jobbigare än vad det redan är. Pluttnos..

För tillfället sover hon middag, hela två timmar har det vart tyst nu. Hon ser ut att drömma sött, för det är nämligen inte bara ett litet glatt ryck i mungipan som gon ger ifrån sig..

Jag kan inte sluta titta på henne, Jisses vad hårt mitt ❤ slår för dig, min lilla prinsessa!